Att bli älskad kan vara svårt, när man inte kan ens älska sig själv.
Man älskar någon, men man vet inte om den har någon känsla för än. Men jag har funderat på detta länge. Man måste älska sig själv, innan andra kan börja älska en på riktigt.
Kärleken är blind, men jag vill gärna se..
Skämt bland att folk hittar kärlek, dom blir sjukt kära i varandra.. Find, men älskar dom sig själva egenltigen? Det skulle jag inte tro. För min kompis bara säger hela tiden "jag är så tjock, ful, äcklig, ingen älskar mig, varför lever jag ens om ingen älskar mig?" Seriöst! Jag blir sjukt besviken varje gång. För hon har ju pojkvän, som älskar henne överallt annat, han tycker hon är den smalaste och snyggaste tjejen som finns och som han har mött.. Varför tänker man bara på sig själv? Varför säger inte folket rätt ut "jag älskar en människa, men jag vet inte om jag älskar mig själv!" Asså jag blir sjukt ledsen när folk bara säger att jag älskar dig, men dom hatar sig själva och säger att dom inte är värd att leva!
Visst, om dom inte känner att dom inte är värd att leva längre, att ingen människa på planeten jorden älskar dom så ställ er framför tåget.
GÖR DET! JAG MENAR DET! GÖR DET! Ingen älskar ju er, så ställ er för fan!
Jag säger inte det för att vara taskig, men orkar inte höra era ord att ni inte är älskad utav någon, eller något. Jag är själv älskad utav min familj, vänner och släkten. Men det är inte sån kärlek ni kanske menar att ni vill uppleva.. Ni vill uppleva kärleken, förhållande, allt som era kompisar pratar om. "Jag älskar henne/honom sjukt mycket, skulle kunna dela resten utav mitt liv med den underbara personen!" eller kanske det är såhär "Shit, nu har vi varit ihop i 5månader, 1år osv.."
Men hålla? Lägg ner, om ni inte känner er älskad utav någon eller något hitta någon som vill älska er! Eller som kanske till och med redan älskar er, men aldrig vågat erkänna det!
Ni säger att ni har skärt er för ingen älskar er. Jag kan redan erkänna nu att jag tycker det är töntigt att man bara skär sig för att ingen älskar en person. Jag erkänner också att jag har skärt mig, som ni kanske redan har sett på någon bild. Men jag skär mig inte för att jag inte känner mig älskad, gör det för min morfar. Han dog 2/04-10.. Han älskade jag mest utav allt, ingen annan kunde ta hans plats, och kan fortfarande inte göra!
Jag tycker att det är vackert med blod. Älskar färgen, doften, smaken, hur lent och blött det egentligen är. Jag låter säkert som något psyko som blir kåt över att se blod! Men nej, jag tycker det är vackert. Är sjukt avensjuk på de som får näsblod många gånger. Är inte psyko, men anmäll mig om ni tycker jag verkar vara för sjuk för att vara inne på internet och äga en blogg..
Både mina armar och ben har ärr och nyskyrna sår..
Ärr är en slags konst tycker jag. Det är sjukt fint, älskar att kolla på bilder och att röra vid dom! Man kan inte se mina ärr, sjukt besviken på det, Är för blek för att de ska synas..
Ni som inte tycker att ni blir älskad nog utav någon eller aldrig blivit älskad. Att ni inte är värd någon, hejdå.
Bilder.
kokorv line.
Kärleken är blind, men jag vill gärna se..
Skämt bland att folk hittar kärlek, dom blir sjukt kära i varandra.. Find, men älskar dom sig själva egenltigen? Det skulle jag inte tro. För min kompis bara säger hela tiden "jag är så tjock, ful, äcklig, ingen älskar mig, varför lever jag ens om ingen älskar mig?" Seriöst! Jag blir sjukt besviken varje gång. För hon har ju pojkvän, som älskar henne överallt annat, han tycker hon är den smalaste och snyggaste tjejen som finns och som han har mött.. Varför tänker man bara på sig själv? Varför säger inte folket rätt ut "jag älskar en människa, men jag vet inte om jag älskar mig själv!" Asså jag blir sjukt ledsen när folk bara säger att jag älskar dig, men dom hatar sig själva och säger att dom inte är värd att leva!
Visst, om dom inte känner att dom inte är värd att leva längre, att ingen människa på planeten jorden älskar dom så ställ er framför tåget.
GÖR DET! JAG MENAR DET! GÖR DET! Ingen älskar ju er, så ställ er för fan!
Jag säger inte det för att vara taskig, men orkar inte höra era ord att ni inte är älskad utav någon, eller något. Jag är själv älskad utav min familj, vänner och släkten. Men det är inte sån kärlek ni kanske menar att ni vill uppleva.. Ni vill uppleva kärleken, förhållande, allt som era kompisar pratar om. "Jag älskar henne/honom sjukt mycket, skulle kunna dela resten utav mitt liv med den underbara personen!" eller kanske det är såhär "Shit, nu har vi varit ihop i 5månader, 1år osv.."
Men hålla? Lägg ner, om ni inte känner er älskad utav någon eller något hitta någon som vill älska er! Eller som kanske till och med redan älskar er, men aldrig vågat erkänna det!
Ni säger att ni har skärt er för ingen älskar er. Jag kan redan erkänna nu att jag tycker det är töntigt att man bara skär sig för att ingen älskar en person. Jag erkänner också att jag har skärt mig, som ni kanske redan har sett på någon bild. Men jag skär mig inte för att jag inte känner mig älskad, gör det för min morfar. Han dog 2/04-10.. Han älskade jag mest utav allt, ingen annan kunde ta hans plats, och kan fortfarande inte göra!
Jag tycker att det är vackert med blod. Älskar färgen, doften, smaken, hur lent och blött det egentligen är. Jag låter säkert som något psyko som blir kåt över att se blod! Men nej, jag tycker det är vackert. Är sjukt avensjuk på de som får näsblod många gånger. Är inte psyko, men anmäll mig om ni tycker jag verkar vara för sjuk för att vara inne på internet och äga en blogg..
Både mina armar och ben har ärr och nyskyrna sår..
Ärr är en slags konst tycker jag. Det är sjukt fint, älskar att kolla på bilder och att röra vid dom! Man kan inte se mina ärr, sjukt besviken på det, Är för blek för att de ska synas..
Ni som inte tycker att ni blir älskad nog utav någon eller aldrig blivit älskad. Att ni inte är värd någon, hejdå.
Bilder.
kokorv line.
livet kan vara tufft... mer än vad man tror.... lovar!
Genomföra.
Att genomföra saker när sin morfar är sjuk, alltså jätte sjuk är rätt tufft. Om man har en i släkten som är jätte sjuk i kroppen så vet man inte direkt vad man ska göra, man vill ju bara ha hjälp att den här personen som är sjuk ska bli bättre.
Men så tänkte aldrig jag, eftersom jag aldrig har träffat min morfar frisk någon gång. Aldrig i hela mitt liv. Morfar blev sjuk bara något år innan jag kom till denna hopplösa värld. Jag har bara träffat min morfar sjuk, och eftersom han vart sjuk under hela min uppväxt så har jag aldrig tänkt på att han vart sjuk. Jag har tänkt hela tiden på att morfar vart den underbaraste och roligaste människan jag har mött..
När jag var 10 år fick jag veta att jag aldrig träffat morfar riktigt frisk, jag har bara träffat den sjuka sidan av morfar. Visst, morfar kunde inte göra saker själv som jag hjälpte honom så gärna så och vart jätte glad för jag fick hjälpa honom med de saker han inte kunde göra själv. Men det gick aldrig riktigt in att han vart sjuk. Jag struntade i det och fortsatte med det som jag alltid har gjort. ATT HJÄLPA!
Efter jag vart 13 såg jag att morfar inte alls va somm förr, jag såg honom förändras till att bli dåligare. Det vart jätte tufft, men jag bara struntade i det och gjorde som förr. ATT HJÄLPA! Men det blev bara tuffare att hjälpa honom, för jag såg att han inte kunde göra något själv. Eller gå på toa, gå ut och "kolla på luften" (röka), starta TV;n, äta själv, sånt som man själv liksom kan göra. Men han kunde inte göra egna mackor, inte göra egen mat, inte leta efter saker själv, inte städa, knappt borsta tänderna. Fast morfar vart sitt gammla goa jag liksom. Men han hade köpt en tavla från IKEA som han hade ramat in en bruksanvisning på hur man gör kaffe. Den hade han brevid kaffebryggaren. Det vart jätte gulligt, tyckte jag då!
När jag var 14. Men det som hände för ett årsen glömmer jag aldrig!!! ALDRIG, att jag glömma det. Mormor var nere i göteborg för att själva sina dumma burkar.. Morfar hatade att vara inne i stan, så han stannade hemma i Gränna.
Morfar hade sjukdomnarna alzheimers och parkinson plus. Alzheimers gör så man glömmer saker väldigt lätt. Morfar vart höjd rädd. Så han hade ju klart glömmt det. Han hade gjort sitt beslut att han skulle hänga upp två utav sina tavlor som han hade målat själv långt uppe i taket. från golvet och taket vart det nog 6-9 meter tror jag. Han tog en stege, klättrade upp med hammare, spik och tavlorna. När han hade kommit hela vägen upp så faller stegen och morfar rammlar och krossar knäskålen..
Mormor var ju inne i stan, så morfar fick klara sig själv hela natten. Morfar hade ont men vart arg på mormor för hon inte vart där när han behövde hennes hjälp. Morfar försökte åla sig till soffan och ta armstödskudden för att lägga under benet.
När mormor kom hem så skrek hon "Så nu är mamma hemma!" (Morfar kallade mormor alltid för mamma) Morfar skrek tillbaka med arg röst, Det vart fan på tiden!
Mormor gick mot morfar och såg allt som ligger på golvet. Stegen, hammaren, spiken, tavlorna, och morfar. Hon frågade vad hon skulle göra. Morfar sa ring sjukhuset så de kan ta mig dig.
Mormor gjorde som han sa, och de kom, tog med morfar. Han fick opereras. Ja och gudarna vet vad eller något. Jag tyckte det bara vart jobbigt att titta på honom med hans ben, men det vart samma morfar.
Morfar rökte så det läkte ju inte så snabbt som läkarna hade tänkt sig. Det vart ett jävla halår som vart så jävla jobbigt! Ville bara mest dö för det vart så jobbigt.
Mamma vart gravid, och du satt i rullstol med benet. När lillebror kom så träffade du honom bara en gång, för söndagen därpå dog du!
Fyfan för allt! Hatar detta. Varför skulle det vara du? Solen sken hela jävla dagen när du hade dött. Inte en jävla gång regnade det, det visade inte ett ända jävla svart moln på himlen. Jag grät i flera dagar. Jag var inte i skolan på flera veckor. Jag såg dig på din dödsbädd. FYFAN vad jobbigt det vart! Jag kommer ihåg din röst, hur du använde din kropp, dina favorit ord, din lukt, hur du såg ut! Allt kommer jag ihåg. Precis allt! Hur du såg ut på dödsbädden till ock med! FYFAN!
Jag kommer aldrig att glömma den sista gången jag hjälpte dig. Försovde mig lite, vaknade kvart i åtta. Jag började åtta. Tog på mig något, ser att rullstolen står nere vid trappan, och morfar sitter högst upp i trappan. Jag fick hjälpa honom, hjälpte honom med kaffet, och sen visade jag honom lillebror.
Jag drog till skolan, läraren frågade "vad har du gjort som kommer så här försent och ser ut som en clown med kläderna?"
Svaret blev tillbaka "Jo, jag ska berätta hela historien! Jag har en sjuk morfar som har krossat knäskålen, så jag hjälpte honom uppför trappan med rullstolen, gjorde kaffe åt honom och visade bebisen för honom. Morfar är jävligt sjuk och därför går han före allt och alla. Så det är därför jag kommer försent och ser ut som en jävla uppblåstbar clown. Vart den förklaringen bra?"
Läraren: Ja, du behöver inte få kvarsittning med den förklaringen. Du får prata med din mentor och sen kuratorn om hur du mår.
Jag: Ursäkta men vad i helvete sa du nu?
Läraren: Gå och sätt dig så pratar vi om det sen... Men jag är snäll som inte låter dig på 45minuter..
Men så tänkte aldrig jag, eftersom jag aldrig har träffat min morfar frisk någon gång. Aldrig i hela mitt liv. Morfar blev sjuk bara något år innan jag kom till denna hopplösa värld. Jag har bara träffat min morfar sjuk, och eftersom han vart sjuk under hela min uppväxt så har jag aldrig tänkt på att han vart sjuk. Jag har tänkt hela tiden på att morfar vart den underbaraste och roligaste människan jag har mött..
När jag var 10 år fick jag veta att jag aldrig träffat morfar riktigt frisk, jag har bara träffat den sjuka sidan av morfar. Visst, morfar kunde inte göra saker själv som jag hjälpte honom så gärna så och vart jätte glad för jag fick hjälpa honom med de saker han inte kunde göra själv. Men det gick aldrig riktigt in att han vart sjuk. Jag struntade i det och fortsatte med det som jag alltid har gjort. ATT HJÄLPA!
Efter jag vart 13 såg jag att morfar inte alls va somm förr, jag såg honom förändras till att bli dåligare. Det vart jätte tufft, men jag bara struntade i det och gjorde som förr. ATT HJÄLPA! Men det blev bara tuffare att hjälpa honom, för jag såg att han inte kunde göra något själv. Eller gå på toa, gå ut och "kolla på luften" (röka), starta TV;n, äta själv, sånt som man själv liksom kan göra. Men han kunde inte göra egna mackor, inte göra egen mat, inte leta efter saker själv, inte städa, knappt borsta tänderna. Fast morfar vart sitt gammla goa jag liksom. Men han hade köpt en tavla från IKEA som han hade ramat in en bruksanvisning på hur man gör kaffe. Den hade han brevid kaffebryggaren. Det vart jätte gulligt, tyckte jag då!
När jag var 14. Men det som hände för ett årsen glömmer jag aldrig!!! ALDRIG, att jag glömma det. Mormor var nere i göteborg för att själva sina dumma burkar.. Morfar hatade att vara inne i stan, så han stannade hemma i Gränna.
Morfar hade sjukdomnarna alzheimers och parkinson plus. Alzheimers gör så man glömmer saker väldigt lätt. Morfar vart höjd rädd. Så han hade ju klart glömmt det. Han hade gjort sitt beslut att han skulle hänga upp två utav sina tavlor som han hade målat själv långt uppe i taket. från golvet och taket vart det nog 6-9 meter tror jag. Han tog en stege, klättrade upp med hammare, spik och tavlorna. När han hade kommit hela vägen upp så faller stegen och morfar rammlar och krossar knäskålen..
Mormor var ju inne i stan, så morfar fick klara sig själv hela natten. Morfar hade ont men vart arg på mormor för hon inte vart där när han behövde hennes hjälp. Morfar försökte åla sig till soffan och ta armstödskudden för att lägga under benet.
När mormor kom hem så skrek hon "Så nu är mamma hemma!" (Morfar kallade mormor alltid för mamma) Morfar skrek tillbaka med arg röst, Det vart fan på tiden!
Mormor gick mot morfar och såg allt som ligger på golvet. Stegen, hammaren, spiken, tavlorna, och morfar. Hon frågade vad hon skulle göra. Morfar sa ring sjukhuset så de kan ta mig dig.
Mormor gjorde som han sa, och de kom, tog med morfar. Han fick opereras. Ja och gudarna vet vad eller något. Jag tyckte det bara vart jobbigt att titta på honom med hans ben, men det vart samma morfar.
Morfar rökte så det läkte ju inte så snabbt som läkarna hade tänkt sig. Det vart ett jävla halår som vart så jävla jobbigt! Ville bara mest dö för det vart så jobbigt.
Mamma vart gravid, och du satt i rullstol med benet. När lillebror kom så träffade du honom bara en gång, för söndagen därpå dog du!
Fyfan för allt! Hatar detta. Varför skulle det vara du? Solen sken hela jävla dagen när du hade dött. Inte en jävla gång regnade det, det visade inte ett ända jävla svart moln på himlen. Jag grät i flera dagar. Jag var inte i skolan på flera veckor. Jag såg dig på din dödsbädd. FYFAN vad jobbigt det vart! Jag kommer ihåg din röst, hur du använde din kropp, dina favorit ord, din lukt, hur du såg ut! Allt kommer jag ihåg. Precis allt! Hur du såg ut på dödsbädden till ock med! FYFAN!
Jag kommer aldrig att glömma den sista gången jag hjälpte dig. Försovde mig lite, vaknade kvart i åtta. Jag började åtta. Tog på mig något, ser att rullstolen står nere vid trappan, och morfar sitter högst upp i trappan. Jag fick hjälpa honom, hjälpte honom med kaffet, och sen visade jag honom lillebror.
Jag drog till skolan, läraren frågade "vad har du gjort som kommer så här försent och ser ut som en clown med kläderna?"
Svaret blev tillbaka "Jo, jag ska berätta hela historien! Jag har en sjuk morfar som har krossat knäskålen, så jag hjälpte honom uppför trappan med rullstolen, gjorde kaffe åt honom och visade bebisen för honom. Morfar är jävligt sjuk och därför går han före allt och alla. Så det är därför jag kommer försent och ser ut som en jävla uppblåstbar clown. Vart den förklaringen bra?"
Läraren: Ja, du behöver inte få kvarsittning med den förklaringen. Du får prata med din mentor och sen kuratorn om hur du mår.
Jag: Ursäkta men vad i helvete sa du nu?
Läraren: Gå och sätt dig så pratar vi om det sen... Men jag är snäll som inte låter dig på 45minuter..
..
OM du inte ringer idag
så dör jag.
Kyssen.
Den första
kyssen
är inte
den andra
lik.
Älska mig, nu!
du lade varsamt täcket över mig
och kysste min panna
du troddeatt jag sov, men jag kände
lukten av din hud
du steg tyst upp ur sängen du trodde jag sov, men jag kände
hur din tyngd mot madrassen försvann
du klädde dig och gick tyst ut
genom dörren
du trodde jag sov, men jag hörde dig
du tog hissen ner, ut på gatan, till bilen
du trodde jag sov, men jag såg dig
du körde iväg till HENNE
du trodde jag sov, men jag dog
efter du åkte iväg till den andra.
du trodde inte jag skulle märka något när du drog.
bana..
ibland är livet som en bana. man åker upp och ner och det går fram och tillbaka. det går i en cirkel och man kan inte åka ur banan. men när man har satt sig i banan så kan man inte dra sig ut, för denna bana har man fått sen när man föddes. när man inte har vissa bra dagar så har man dåliga dagar, då känns det som om man åker i en lång backe. men när man har slut på dåliga dagar så åker man uppför den långa backen. så sjukt glad att man börjar åka upp i den långa backen. så jag hoppas på att jag skulle kunna andas och inte oroa mig så mycket.
men det är så svårt också, låt min kära mor få andas tills hon blir bättre. jag orkar inte höra på att ni ska bråka mer. jag vill inte höra att min mor börjar att gråta varjej gång hon slänger på luren efter ni bråkat.
jag gråter bäst i mitt rum på golvet. eller så sätter jag mig i förådet meden bild på min morfar när han håller mig som bebis. jag saknar min morfar som bara den, jag kommer alltid att börja gråta när jag ser ett kort på min morfar. det har jag gjort sen han dog. exakt två månader efter min födelsedag. 2 mars 2010.
men det är så svårt också, låt min kära mor få andas tills hon blir bättre. jag orkar inte höra på att ni ska bråka mer. jag vill inte höra att min mor börjar att gråta varjej gång hon slänger på luren efter ni bråkat.
jag gråter bäst i mitt rum på golvet. eller så sätter jag mig i förådet meden bild på min morfar när han håller mig som bebis. jag saknar min morfar som bara den, jag kommer alltid att börja gråta när jag ser ett kort på min morfar. det har jag gjort sen han dog. exakt två månader efter min födelsedag. 2 mars 2010.
Varför?
Tja, varför skapade just jag en blogg? Jo för jag vill skriva om mina känslor eller när jag bara vill skriva av mig lite. Jag är 15 år, har en stor familj. Men ibland hinner man inte tänka, eller att föräldrarna inte hinner att kolla på en och se hur en utav barnen mår. Men oftast är det bara skönt att ingen märker av hur man mår. Speciellt när man mår rätt dåligt.
Själv tycker jag att det är bra när kompisar frågar hur man mår och om man inte vill prata om det just då så låter dom en vara och försöker prata om något som man kan försöka glömma bort det som man inte mår så bra av. Men ibland så pressar vissa kompisar en när man inte vill prata om det.
Jag tror jag kommer att klara av att skriva bra här nu. Eftersom jag har en annan blogg. Men skriver inte om den bloggen här.
Så nu ska ni lära känna mig på detta underliga känslosamma sätt...
Själv tycker jag att det är bra när kompisar frågar hur man mår och om man inte vill prata om det just då så låter dom en vara och försöker prata om något som man kan försöka glömma bort det som man inte mår så bra av. Men ibland så pressar vissa kompisar en när man inte vill prata om det.
Jag tror jag kommer att klara av att skriva bra här nu. Eftersom jag har en annan blogg. Men skriver inte om den bloggen här.
Så nu ska ni lära känna mig på detta underliga känslosamma sätt...
